Aldrig får man vara ifred

Sitter och skriver på mitt nya manus. Romantik och feel-good är det tänkt att det ska bli. Ingen fantasy, inte massa blod och hemskheter. Det går bra, fingrarna flyger fram över tangenterna.. Tills jag plötsligt känner två iskalla händer på mina axlar. Katten som tidigare legat så snällt i knäet, fräser och reser ragg för att sedan snabbt lämna rummet. Händelsen tränger bort alla tankar på somriga sandstränder och heta känslor.
Varelsen bakom mig böjer sig ner och väser med sin välbekanta röst: ”Det där kan vara något av det löjligaste du någonsin har skrivit.”
Jag vänder mig om. ”Vart kom du ifrån? Du ska inte vara med nu.”
Triton kör ner händerna i byxfickorna och lutar sig mot bokhyllan bakom sig. ”Menar du att du hellre sitter och skriver om människor än om mig?” Han gör en äcklad min.
”Just nu ja. Dessutom är det rätt skönt att skriva om helt vanliga personer som omväxling.”
”Verkligen? Så du menar att han … ” Triton pekar anklagande på en av huvudkaraktärerna i mitt nya manus. ” … är mer intressant än mig? Jag skulle kunna krossa honom.”
”Ja, det skulle du. Men nu finns inte du i deras universum så du kan inte det.” Jag ger mina nya karaktärer ett lugnande leende innan jag åter vänder blicken mot Triton. ”Du måste gå nu, så jag kan bli klar.”
”Men vi då? Sen när är de där personerna viktigare än oss?”
Jag kan inte låta bli att le. ”Jag har verkligen gjort dig allt för blödig.”
Svarta stripor fyller hans grå ögon. ”Jag är inte blödig”, fräser han.
”Nej nej, självklart inte.” Jag suckar och vänder mig om igen. Försöker försvinna tillbaka in i skrivarbubblan, men det går inte riktigt. Hela tiden känner jag hans ögon i nacken. ”Du tänker inte gå, eller hur?”
”Tillbaka till den där förvirringen du lämnade mig i? Knappast.”
Irriterat ser jag hur mina nya karaktärer börjar lämna mig, inte konstigt egentligen när en lättretad vampyr står och blänger på dem. Febrilt försöker jag komma på ett sätt att hålla dem kvar och ignorera vampyren som pockar på min uppmärksamhet, även om jag vet att det är meningslöst. Han är ju inte den som ger upp i första taget.
Jag snurrar runt på stolen och ser på honom igen. ”Okej, om jag skriver ett kapitel, lämnar du mig ifred då?”
”Kanske.” Han ler snett. ”Beror ju på vad du skriver.”
Jag plockar fram word-dokumentet med en suck. ”Vad har du för förslag?”
6f3b19f07bea327072ecf46cfa5b1990
Annonser

2 thoughts on “Aldrig får man vara ifred

  1. Ruskigt! Men han har tydligen större behov av att komma snabbare framåt i handlingen än de där andra karaktärerna. Du gjorde rätt som gav honom lite uppmärksamhet, vem vet annars vad för obehagligheter som hade nästlat sig in annars. Huva!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s