Varför måste alla posera?

Har under de senaste veckorna letat efter en vettig bild att ha på omslaget till mitt nästa manus, utan någon vidare framgång. Inget passar helt hundra. Antingen har tjejerna fel utseende för att matcha min huvudkaraktär och/eller posar något fruktansvärt på bilderna. En välsminkad modell med stor byst som står och håller ett vapen på ett vis som ingen seriös assassin någonsin skulle hålla sitt vapen ger inte riktigt det intryck jag vill att mitt omslag ska ge… De jag tillslut hittar som faktiskt ser vettiga ut visar sig redan vara använda på ett flertal omslag, flera av dem av andra svenska författare. Så nu har jag gett upp och bokat in en fotografering istället. Det är ju egentligen alltid bäst att fota själv egentligen, för då vet man att ingen annan har just den bilden. Nu gäller det bara att hitta ett bra ställe att fota x)

Vilken typ av omslag gillar ni? För mig är det väldigt olika. Ibland föredrar jag enkla omslag med bara någon illustration på, har exempelvis fastnat för omslag med ögon på som exempelvis Sara Dalengrens ”Ensamvarg” eller pocketversionen av ”Rör mig inte”. Men fastnar också lätt för de klassiska engelska urban fantasy omslagen med någon tjej i förgrunden och en stad eller dylikt i bakgrunden. Dock har jag som sagt svårt för när det blir allt för posigt, vilket det ofta verkar bli.

Ett exempel. Jag har väldigt svårt att tro att den här tjejen ska kunna sticka ner någon med det där svärdet. Ser ut som om hon hittade ett svärd och tänkte ”åh, det här blir sexigt!” och bad någon sa en bild på henne medan hon poserade med det.

Några omslag som jag däremot gillar och själv tänkte försöka efterlikna lite till omslaget för ”Magin vaknar” är följande. De ger ett helt annat intryck känner jag 😉